Rådet i rollen som en av EU:s beslutsfattare

Det ordinarie lagstiftningsförfarandet

Det ordinarie lagstiftningsförfarandet, som också kallas "medbeslutande", används inom cirka 85 av EU:s politikområden, från kampen mot diskriminering till den gemensamma invandringspolitiken.

De flesta EU-rättsakter som förhandlas fram genom detta förfarande antas vid första behandlingen.

Rådet är en av EU:s viktigaste beslutsfattare. Rådet förhandlar om och antar ny EU-lagstiftning, anpassar den när så krävs, och samordnar politiken. I de flesta fall fattar rådet beslut tillsammans med Europaparlamentet genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet, även kallat "medbeslutande". Medbeslutande används för politikområden där EU har exklusiv befogenhet eller delar den med medlemsstaterna. I dessa fall lagstiftar rådet på grundval av förslag från Europeiska kommissionen. 

På några mycket specifika områden fattar rådet beslut genom särskilda lagstiftningsförfaranden – godkännandeförfarandet och samrådsförfarandet – där parlamentet har en begränsad roll. 

I rådet: arbete i tre steg

Mer än 150 arbetsgrupper och kommittéer hjälper till med att förbereda arbetet för de ministrar som behandlar förslagen i olika rådskonstellationer. Dessa arbetsgrupper och kommittéer består av tjänstemän från alla medlemsstater.

När rådet har fått ett kommissionsförslag analyseras texten av rådet och Europaparlamentet samtidigt. Detta kallas för "behandling". Det kan blir fråga om upp till tre behandlingar innan rådet och parlamentet enas om eller avvisar ett lagstiftningsförslag.

Rådet kan ibland träffa en politisk överenskommelse, en så kallad "allmän riktlinje", i avvaktan på parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen. En allmän riktlinje i rådet kan bidra till att skynda på lagstiftningsförfarandet och t.o.m. underlätta en överenskommelse mellan de båda institutionerna, eftersom den ger Europaparlamentet en fingervisning om rådets ståndpunkt före parlamentets yttrande vid första behandlingen. Rådets slutliga ståndpunkt kan emellertid inte antas förrän parlamentet har avgivit sitt eget yttrande vid första behandlingen.

Vid varje behandling tas förslaget upp på tre olika nivåer inom rådet:

  • Arbetsgruppen
  • Ständiga representanternas kommitté (Coreper)
  • Rådskonstellationen

Detta säkerställer en teknisk granskning av förslaget i arbetsgrupperna, politiskt ansvar för förslaget på ministernivå och granskning av förslaget hos ambassadörerna i Coreper, där teknisk sakkunskap förenas med politiska överväganden.

Rådets förberedande organ

Rådet har hjälp av mer än 150 arbetsgrupper och kommittéer, som kallas för förberedande organ

1. Arbetsgruppen

Rådets ordförandeskap beslutar tillsammans med generalsekretariatet om vilken arbetsgrupp som ska arbeta med ett förslag och ser till att den sammankallas.

En arbetsgrupp börjar med en allmän granskning av förslaget och behandlar det sedan i detalj.

Arbetsgruppen har inte någon formell tidsfrist för att slutföra arbetet – det är förslagets karaktär som avgör hur lång tid det tar. Arbetsgruppen är inte heller skyldig att lägga fram någon överenskommelse, men resultatet av överläggningarna läggs fram för Coreper.

2. Ständiga representanternas kommitté (Coreper)

Corepers behandling av förslaget beror på i vilken grad arbetsgruppen har lyckats nå fram till en överenskommelse.

Om en överenskommelse kan uppnås utan diskussion tas frågan upp i del I på Corepers dagordning.

Om det är nödvändigt med diskussion i Coreper, på grund av att arbetsgruppen inte har kunnat enas om vissa aspekter av ett förslag, tas förslagen upp i del II på Corepers dagordning. I sådana fall kan Coreper

  • försöka förhandla fram en överenskommelse på egen hand
  • hänskjuta förslaget tillbaka till arbetsgruppen, eventuellt tillsammans med förslag till en kompromiss
  • vidarebefordra ärendet till rådet

De flesta förslag tas upp mer än en gång på Corepers dagordning, allteftersom man försöker lösa de motsättningar som arbetsgruppen inte har lyckats överbrygga.

3. Rådskonstellationen

Om Coreper har slutfört diskussionerna om ett förslag tas förslaget upp som en A-punkt på rådets dagordning, vilket betyder att en överenskommelse förväntas vara möjlig utan diskussion. I allmänhet antas ungefär två tredjedelar av punkterna på rådets dagordningar som A-punkter. Dessa frågor kan däremot tas upp för ny diskussion om en eller flera medlemsstater skulle begära det.

Bland B-punkterna på rådets dagordning finns bl.a. de frågor

  • som kvarstår från tidigare rådsmöten
  • som Coreper eller arbetsgruppen inte har kunnat enas om
  • som är alltför politiskt känsliga för att kunna avgöras på lägre nivå

Resultatet av rådets omröstningar offentliggörs automatiskt när rådet fattar beslut i egenskap av lagstiftare. Om en medlem vill lägga till en röstmotivering offentliggörs även den, om det är en rättsakt som antas. I övriga fall, när röstmotiveringar inte offentliggörs automatiskt, kan en röstmotivering offentliggöras på begäran av den som lämnat motiveringen.

Eftersom rådet utgör en enskild rättslig enhet, kan vilken som helst av dess 10 konstellationer anta en rådsakt som omfattas av de andra konstellationernas uppdrag.