Den gemensamma resolutionsmekanismen

Infografik över Hur fungerar den gemensamma resolutionsmekanismen

Grafik – Hur fungerar den gemensamma resolutionsmekanismen

Syftet med den gemensamma resolutionsmekanismen är att säkerställa en ordnad resolution av fallerande banker, till så liten kostnad som möjligt för skattebetalarna och den reala ekonomin.

Tillämpningsområde 

När bestämmelserna för den gemensamma resolutionsmekanismen träder i kraft kommer de att gälla för banker i euroländerna och de EU-länder som väljer att ingå i bankunionen.

Struktur

Den gemensamma resolutionsmekanismen är ett av nyckelelementen i EU:s bankunion och består av

  1. en resolutionsmyndighet på EU-nivå – den gemensamma resolutionsnämnden
  2. en gemensam resolutionsfond som finansieras av banksektorn

Huvudmål

  • att stärka förtroendet för banksektorn
  • att förhindra bankrusning och spridningseffekter
  • att minimera det negativa förhållandet mellan banker och stat
  • att få slut på fragmenteringen på den inre marknaden för finansiella tjänster

1. Den gemensamma resolutionsnämnden

Nämnden, som är det viktigaste beslutsfattande organet i den gemensamma resolutionsmekanismen,

  • beslutar om resolutionsordningar för fallerande banker (bl.a. tillämpning av resolutionsverktyg och användning av den gemensamma resolutionsfonden)
  • är direkt ansvarig för planeringsfasen och resolutionsfasen för bankunionens gränsöverskridande och stora banker, som står under direkt tillsyn av Europeiska centralbanken
  • är ansvarig för alla resolutionsärenden, oberoende av bankens storlek, om det för resolution krävs att den gemensamma resolutionsfonden utnyttjas
  • bär det yttersta ansvaret för alla banker i bankunionen och får därför när som helst besluta att utöva sina befogenheter gentemot en bank

Den gemensamma resolutionsnämndens sammansättning

Nämnden sammanträder dels vid verkställande sessioner, dels vid plenarsessioner.

Nämndens verkställande sessionNämndens plenarsession
Ledamöter med rösträtt
  • verkställande ordförande
  • 4 heltidssysselsatta ledamöter
  • företrädare för de medlemsländer där den krisdrabbade banken eller dess filialer eller dotterföretag är belägna
Ledamöter med rösträtt
  • verkställande ordförande
  • 4 heltidssysselsatta ledamöter
  • företrädare för nationella resolutionsmyndigheter (1 från varje medlemsstat som deltar i bankunionen)
Observatörer
  • permanenta: 1 företrädare för Europeiska centralbanken och 1 företrädare för kommissionen
  • tillfälligt inbjudna observatörer
Observatörer
  • permanenta: 1 företrädare för Europeiska centralbanken och 1 företrädare för kommissionen
  • tillfälligt inbjudna observatörer

Rådet utnämnde i december 2014 ordföranden, vice ordföranden och de heltidssysselsatta ledamöterna i den gemensamma resolutionsnämnden.

Mandatperioden för den första ordförande som utses efter det att förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen trätt i kraft är 3 år och kan förnyas en gång med 5 år. Mandatperioden för vice ordföranden och de 4 övriga heltidssysselsatta ledamöterna är 5 år.

Den gemensamma resolutionsnämndens beslutsfattande

Vid den verkställande sessionen utarbetar man alla resolutionsbeslut. Där antar man i största möjliga utsträckning dessa beslut för de banker som nämnden är direkt ansvarig för. 

Vid plenarsessionen fattar man beslut av mer allmän karaktär, nämligen

  • beslut om arbetsordningen  
  • om nämndens årliga budget
  • om investeringar och personalfrågor

Man fattar där även beslut som rör användning av den gemensamma resolutionsfonden ovan specifika tröskelvärden.

Man bemyndigar där den gemensamma resolutionsfonden att låna och samla in extraordinära efterhandsbidrag.

2. Den gemensamma resolutionsfonden

Den gemensamma resolutionsfonden är en fond som inrättats på överstatlig nivå.

Den kommer att användas för resolution av fallerande banker efter det att andra alternativ, t.ex. skuldnedskrivningsverktyget, uttömts.

Den kommer att finansieras genom bidrag från banksektorn.

Den gemensamma resolutionsfonden kommer att byggas upp under en 8-årsperiod. Fonden bör uppgå till minst 1 % av de täckta insättningarna hos samtliga auktoriserade kreditinstitut i alla bankunionens medlemsländer. Det beräknas att den kommer att uppgå till omkring 55 miljarder euro.

Det enskilda bidraget från varje bank kommer att beräknas i proportion till bankens skulder (exklusive eget kapital och täckta insättningar) som andel av de sammanlagda skulderna (exklusive egna medel och täckta insättningar) för alla auktoriserade kreditinstitut i de deltagande medlemsländerna. Bidragen kommer att anpassas i förhållande till de risker som tas av varje institut.

Infografik över Den gemensamma resolutionsfonden

Grafik – Den gemensamma resolutionsfonden

Så fungerar den gemensamma resolutionsfonden

Bankernas bidrag som samlas in på nationell nivå kommer att överföras till den gemensamma resolutionsfonden.

Ett villkor för att få tillgång till fonden är att reglerna och principerna för skuldnedskrivning i direktivet om återhämtning och resolution av banker och i förordningen om en gemensam resolutionsmekanism tillämpas.

Detta är nödvändigt för att se till att en av huvudprinciperna för bankunionen följs, nämligen att kostnaden för bankkonkurser ska bäras av finansindustrin, inte av skattebetalarna.

En 8-årig övergångsperiod

Fonden kommer inledningsvis att bestå av ”nationella delar”. Dessa kommer gradvis att slås samman under en 8-årig övergångsfas. Denna ”ömsesidighet” när det gäller användningen av inbetalade medel kommer att börja med 40 % under det första året och 20 % under det andra året och kommer sedan att öka kontinuerligt med lika stora belopp under de återstående 6 åren tills de nationella delarna upphör att existera.

Bestämmelserna om överföring av och ömsesidighet för medlen fastställs i ett separat mellanstatligt avtal mellan de medlemsländer som ingår i bankunionen. Rådet fattade ett sådant beslut för att garantera största möjliga rättssäkerhet, med tanke på de rättsliga och konstitutionella betänkligheter som finns i vissa medlemsländer.

Den 21 maj 2014 undertecknade 26 av EU-medlemsländerna (alla utom Sverige och Storbritannien) avtalet. I ett separat uttalande förklarade de länder som undertecknade avtalet att de hade för avsikt att ratificera det i så pass god tid att den gemensamma resolutionsmekanismen kan börja fungera den 1 januari 2016.

Den 30 november 2015 hade ett tillräckligt stort antal medlemsstater ratificerat det mellanstatliga avtalet om överföring av och ömsesidighet för bidrag till en gemensam resolutionsfond. Avtalet träder i kraft den första dagen i den andra månaden efter den dag då ratifikationsinstrumenten deponerats av så många signatärer som deltar i bankunionen att detta motsvarar minst 90 % av summan av det vägda antalet röster för samtliga deltagande stater.

De medlemsländer som inte ingår i euroområdet men som undertecknat avtalet kommer först då de anslutit sig till den gemensamma tillsynsmekanismen och den gemensamma resolutionsmekanismen att behöva iaktta de rättigheter och skyldigheter som avtalet innebär.

Övriga finansieringsarrangemang

I december 2013 antog EU:s finansministrar ett uttalande där det anges att det inledningsvis när den gemensamma resolutionsfonden byggs upp kommer att finnas tillgång till bryggfinansiering från nationella källor, med stöd av bankavgifter, eller från Europeiska stabilitetsmekanismen i överensstämmelse med befintliga förfaranden.

Detta är nödvändigt för att säkerställa tillräckliga finansiella resurser för den gemensamma resolutionsfonden under övergångsperioden.

I december 2015 enades de medlemsstater som deltar i bankunionen om att införa ett system med bryggfinansieringsarrangemang: från och med 2016 kommer varje deltagande medlemsstat att ingå ett harmoniserat låneavtal med den gemensamma resolutionsnämnden, något som tillhandahåller en nationell enskild kreditlimit till nämnden för att stödja dess egna nationella del i den gemensamma resolutionsfonden. Detta är nödvändigt för att se till att fonden fungerar korrekt vid ett eventuellt finansieringsbortfall efter resolution av banker i en berörd medlemsstat.

Det avtalade högsta sammanlagda beloppet för euroländernas kreditlimit kommer att uppgå till 55 miljarder euro.

Nationella kreditlimiter ska användas som en sista utväg, när alla andra finansieringskällor som är tillgängliga enligt bankunionens regler har utnyttjats. 

Systemet med nationella kreditlimiter säkerställer skydd för skattebetalare och kommer inte att ha någon betydande inverkan på medlemsstaternas finanser på medellång sikt, eftersom de belopp som utnyttjas i enlighet med kreditlimiten måste återbetalas av banksektorn i varje land.

Systemet kommer också att säkerställa lika rättigheter och skyldigheter för alla deltagande medlemsstater och kommer inte att innebära några kostnader för de länder som inte deltar i bankunionen.

Det kommer även att finnas möjlighet till tillfälliga överföringar mellan nationella delar.

Under övergångsfasen kommer en gemensam skyddsspärr att utvecklas. Denna kommer att göra det lättare för den gemensamma resolutionsfonden att låna och kommer så småningom att betalas genom bidrag från banksektorn.

Så fungerar den gemensamma resolutionsfonden

Mekanismen består av följande steg:

1. Europeiska centralbanken underrättar i sin egenskap av tillsynsmyndighet den gemensamma resolutionsnämnden om att en bank håller på att fallera eller sannolikt kommer att fallera.

Ett sådant beslut kan även fattas på eget initiativ av den gemensamma resolutionsnämnden vid dess verkställande session, om Europeiska centralbanken efter att ha informerats inte reagerar inom 3 dagar.

2. Vid den verkställande sessionen beslutar man huruvida en privat lösning är möjlig och huruvida en resolution är nödvändig för allmänintresset.

3. Om villkoren för resolution inte är uppfyllda avvecklas banken i enlighet med nationell lag.

4. Om villkoren för resolution är uppfyllda antar den gemensamma resolutionsnämnden en resolutionsordning. I resolutionsordningen bestäms resolutionsverktygen och hur den gemensamma resolutionsfonden ska användas. Nämnden översänder resolutionsordningen till kommissionen direkt efter det att den har antagit den.

5. Resolutionsordningen träder i kraft inom 24 timmar efter det att nämnden godkänt den. Under denna tid kan kommissionen antingen anta ordningen eller:

  • invända mot skönsmässiga aspekter av den resolutionsordning som den gemensamma resolutionsnämnden har antagit
  • föreslå rådet att invända mot ordningen p.g.a. att resolution inte är nödvändig för allmänintresset. I så fall fattar rådet beslut med enkel majoritet.
  • föreslå att rådet godkänner en väsentlig ändring av det fondbelopp som anges i resolutionsordningen eller invänder (en ändring med 5 % eller mer av det fondbelopp som föreslagits av nämnden anses som väsentlig)

Om kommissionen beslutar att föreslå att rådet invänder, måste kommissionen göra detta inom 12 timmar från det att nämnden godkänt resolutionsordningen, så att rådet kan fatta ett beslut inom de följande 12 timmarna.

Om rådet invänder mot att ett institut ska bli föremål för resolution, avvecklas institutet i fråga enligt tillämplig nationell rätt.

6. Nämnden ser då till att de relevanta nationella resolutionsmyndigheterna vidtar de resolutionsåtgärder som krävs. 

Övriga aktörer i den gemensamma resolutionsmekanismen

Europeiska unionens råd

  • utser ledamöterna i den gemensamma resolutionsnämnden
  • bestämmer hur förhandsbidragen till den gemensamma resolutionsfonden ska betalas av banksektorn (genom att anta en genomförandeakt)
  • får i vissa fall invända mot en särskild resolutionsordning

EU-kommissionen

För att EU:s rättspraxis ska följas måste en EU-institution godkänna resolutionsordningar som antas av nämnden.

I praktiken betyder detta att det kommer att bli EU-kommissionen som godkänner resolutionsordningar eller invänder mot skönsmässiga aspekter av resolutionsordningar som antas av den gemensamma resolutionsnämnden.

EU-kommissionen får även föreslå att rådet invänder mot en resolutionsordning i fall där kriteriet om allmänintresse inte är uppfyllt eller där det belopp som ska användas ur den gemensamma resolutionsfonden i väsentlig grad har ändrats. 

Europeiska centralbanken

Europeiska centralbanken, som utövar tillsyn över bankerna i bankunionen, underrättar den gemensamma resolutionsnämnden om en bank håller på att fallera eller sannolikt kommer att fallera.

Nationella resolutionsmyndigheter

De deltagande medlemsländernas nationella myndigheter är ansvariga för planeringen och antagandet av resolutionsplaner för sådana banker som den gemensamma resolutionsnämnden inte är direkt ansvarig för.

De verkställer dessutom alla beslut som riktar sig till dem, i enlighet med den gemensamma resolutionsnämndens instruktioner.

Om en nationell resolutionsmyndighet inte följer den gemensamma resolutionsnämndens beslut har nämnden befogenhet att utfärda dekret som direkt berör den krisdrabbade banken.

Varför behövs det en gemensam resolutionsmekanism?

Det enhetliga regelverket har i viss utsträckning harmoniserat medlemsländernas nationella lagstiftning och förser de nationella myndigheterna med gemensamma resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter. Det ger dock även de nationella myndigheterna visst utrymme att själva avgöra hur dessa verktyg ska tillämpas och hur nationella finansieringsarrangemang ska användas vid resolutionsförfaranden.

Den gemensamma resolutionsmekanismen utformades därför för att garantera ett gemensamt sätt att hantera fallerande banker och på så vis öka finanssektorns stabilitet i de deltagande medlemsländerna.

Den kommer dessutom att förhindra att kriser sprids till de medlemsländer som inte deltar och därmed bidra till att den inre marknaden kan fungera bättre.

Det behövdes också en gemensam mekanism för att undanröja risken för separata och potentiellt inkonsekventa beslut av medlemsländerna i samband med resolution av gränsöverskridande bankkoncerner, som kan påverka de totala resolutionskostnaderna.

Den gemensamma resolutionsfonden har utformats för att förhindra att banker blir beroende av stöd från nationella budgetar och att skiljaktiga strategier i medlemsländerna följs när det gäller att använda finansieringsarrangemang. Detta kommer även att bidra till att undvika situationer där bankresolution på nationell nivå skulle leda till oproportionerliga effekter på den reala ekonomin.

Ett resolutionssystem på överstatlig nivå krävdes dessutom som ett komplement till tillsynssystemet på EU-nivå – den gemensamma tillsynsmekanismen. Detta bidrar till att man kan undvika eventuella spänningar mellan Europeiska centralbanken och nationella resolutionsmyndigheter.

Den gemensamma resolutionsmekanismen förväntas alltså stärka förtroendet för banksektorn, förhindra bankrusning och spridningseffekter, minimera det negativa förhållandet mellan banker och statsfinanser samt leda till ett slut på fragmenteringen på den inre marknaden för finansiella tjänster.

Ikraftträdande

Bestämmelserna om förberedelser för resolutionsplanering, insamling av information och samarbete med nationella resolutionsmyndigheter kommer att gälla från och med den 1 januari 2015.

Bestämmelserna om resolutionsplanering, tidigt ingripande, resolutionsåtgärder och resolutionsinstrument, inbegripet skuldnedskrivning för aktieägare och borgenärer, gäller från och med den 1 januari 2016.

Det mellanstatliga avtalet om överföring av och ömsesidighet för bidrag till den gemensamma resolutionsfonden träder i kraft den första dagen i den andra månaden efter den dag då ratifikationsinstrumenten deponerats av så många signatärer som deltar i den gemensamma tillsynsmekanismen/den gemensamma resolutionsmekanismen att detta motsvarar 90 % av alla de vägda rösterna för samtliga deltagande medlemsländer.