Restriktiva åtgärder – eller sanktioner – är ett viktigt verktyg i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (Gusp). EU använder dem som en del i en integrerad, övergripande politik som omfattar politisk dialog, kompletterande insatser och andra tillgängliga instrument.

Huvudmålen med sanktioner

  • värna EU:s värderingar, grundläggande intressen och säkerhet
  • bevara fred
  • befästa och stödja demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter och principer i folkrätten
  • förebygga konflikter och stärka den internationella säkerheten

Syftet är att de som sanktionerna riktas mot ska förändra sin politik eller sitt beteende, så att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens mål främjas. Sanktionerna kan riktas mot

  • regeringar i länder utanför EU på grund av deras politik
  • enheter (företag) som tillhandahåller medel för den politik som sanktionerna är riktade mot
  • grupper eller organisationer, t.ex. terroristgrupper
  • enskilda personer som stöder den politik som sanktionerna är riktade mot, som är inblandade i terroristverksamhet etc.

De utformas för att minimera de negativa följderna för dem som inte är ansvariga för den politik eller de åtgärder som har lett till sanktionerna. EU arbetar framför allt för att minimera inverkan för den civila lokalbefolkningen och för legitima verksamheter inom eller med det berörda landet.

Alla restriktiva åtgärder som EU antar är i full överensstämmelse med åtagandena enligt folkrätten, även dem som rör mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

Riktlinjer om restriktiva åtgärder

2004 enades kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik om några grundläggande principer för

  • användningen av sanktioner
  • genomförandet av sanktioner
  • hur effekterna av sanktioner ska mätas och kontrolleras

Dessa grundläggande principer ingår i "Riktlinjer för genomförande och utvärdering av restriktiva åtgärder", som rådet antog första gången 2003 och såg över och uppdaterade 2005, 2009 och 2012.