"Enade vi stå, söndrade vi falla": Brev från Donald Tusk inför toppmötet på Malta till EU:s 27 stats- och regeringschefer om EU:s framtid

Europeiska rådet
  • 31.1.2017
  • 13:45
  • Pressmeddelande
  • 35/17
  • Inrikes frågor
  • Utrikes frågor och internationella förbindelser
  • Institutionella frågor
31.1.2017
Presskontakter

Preben Aamann
Talesperson för Europeiska rådets ordförande
+32 2 281 51 50
+32 476 85 05 43

Kollegor,

För att på bästa sätt förbereda den diskussion vi ska hålla på Malta om framtiden för Europeiska unionen med 27 medlemsstater och mot bakgrund av de samtal jag har haft med några av er skulle jag vilja lägga fram några tankar som jag tror att de flesta av oss håller med om.

De utmaningar som Europeiska unionen just nu står inför är farligare än någonsin tidigare ända sedan Romfördraget undertecknades. I dag står vi inför tre hot, som vi aldrig har sett förr, åtminstone inte i en sådan omfattning.

Det första hotet, som är ett yttre hot, hänger ihop med den nya geopolitiska situationen i världen och runtom i Europa. Ett Kina som blir alltmer självsäkert – om vi kallar det så – framför allt till havs, Rysslands aggressiva politik gentemot Ukraina och dess grannar, krig, terror och anarki i Mellanöstern och Afrika, där en radikal version av islam spelar en framträdande roll, och oroande uttalanden från USA:s nya regering – allt detta gör vår framtid i högsta grad oförutsägbar. För första gången i vår historia, i en alltmer multipolär omvärld, håller många på att bli öppet EU-fientliga eller i bästa fall EU-skeptiska. Framför allt har maktskiftet i Washington placerat Europeiska unionen i ett svårt läge, eftersom den nya regeringen tycks ifrågasätta USA:s utrikespolitik under de senaste 70 åren.

Det andra hotet, som är ett inre hot, hänger samman med den ökande förekomsten av EU-fientliga, nationalistiska, främlingsfientliga känslor inom själva EU. Nationell egoism håller också på att bli ett lockande alternativ till integration. Centrifugala tendenser livnär sig dessutom på misstag av dem för vilka ideologi och institutioner har blivit viktigare än människors intressen och känslor.

Det tredje hotet är de EU-vänliga eliternas inställning. Det blir allt tydligare att tilltron till politisk integration minskar och att man faller till föga för populistiska argument och tvivlar på den liberala demokratins grundläggande värderingar.

I en värld full av spänningar och konfrontation är det mod, beslutsamhet och politisk solidaritet som behövs hos européerna. Utan detta kommer vi inte att överleva. Om vi inte tror på oss själva, på att integrationen har ett djupare syfte, varför skulle då någon annan göra det? I Rom bör vi åter ge uttryck åt denna vår tro. I dagens värld med stater och kontinenter med hundratals miljoner invånare är de europeiska ländernas betydelse var för sig liten. Men EU:s befolkningsmässiga och ekonomiska potential gör unionen till en partner som är likvärdig med stormakterna. Därför är den viktigaste signalen från Rom att vi 27 är beredda att stå enade – en signal att vi inte bara måste, utan att vi också vill stå enade.

Låt oss visa vår europeiska stolthet. Om vi låtsas att vi inte kan höra orden och inte lägger märke till besluten riktade mot EU och vår framtid så kommer folk att sluta att behandla Europa som sitt utvidgade hemland. Lika farligt är att globala partner inte längre kommer att respektera oss. Objektivt sett finns det ingen anledning till att Europa och dess ledare skulle ge efter för yttre makter och deras styrande. Jag vet att värdighetsargumentet inte får överanvändas i politiken, eftersom det ofta leder till konflikter och negativa känslor. Men i dag måste vi mycket tydligt stå upp för vår värdighet, ett enat Europas värdighet – oavsett om vi talar med Ryssland, Kina, USA eller Turkiet. Låt oss därför ha modet att vara stolta över vad vi uppnått, det som har gjort vår kontinent till den bästa platsen på jorden. Låt oss ha modet att motsätta oss demagogernas retorik, där de påstår att den europeiska integrationen bara gagnar eliterna, att vanligt folk bara har fått lida av den och att länder klarar sig bättre själva, i stället för tillsammans.

Vi måste blicka framåt – det är vad ni har efterfrågat allra mest i våra samråd de senaste månaderna. Och det råder inget tvivel om det. Men vi bör aldrig, inte under några omständigheter, glömma de allra viktigaste skälen till att vi för 60 år sedan beslutade att ena Europa. Vi hör ofta argumentet att minnet av tragedier i det förflutna i ett delat Europa inte längre är ett argument, att nya generationer inte minns våra inspirationskällor. Men minnesförlust ogiltigförklarar inte denna inspiration eller befriar oss från vår skyldighet att ständigt minnas de tragiska erfarenheterna från ett delat Europa. I Rom måste vi med kraft upprepa dessa två grundläggande men ändå bortglömda sanningar: För det första att vi har enats för att undvika ännu en historisk katastrof och för det andra att tiden av europeisk enighet har varit de bästa i Europas hela sekellånga historia. Det måste göras fullständigt klart att upplösningen av Europeiska unionen inte kommer att leda till att dess medlemsstater återupprättar någon mytisk, fullständig suveränitet, utan till att de reellt och faktiskt blir beroende av de stora supermakterna: Förenta staterna, Ryssland och Kina. Bara tillsammans kan vi vara helt oberoende.

Vi måste därför vidta bestämda och effektfulla åtgärder som förändrar de kollektiva känslorna och blåser nytt liv i strävan att ta den europeiska integrationen till nästa nivå. För att kunna göra det måste vi återupprätta de europeiska medborgarnas känsla av yttre och inre säkerhet och samhällsekonomisk välfärd. Detta kräver en definitiv förstärkning av EU:s yttre gränser, ett förbättrat samarbete mellan de organ som är ansvariga för terroristbekämpning och skydd av ordning och fred, en ökning av försvarsutgifterna, en stärkning av EU:s utrikespolitik i sin helhet och bättre samordning av de enskilda medlemsstaternas utrikespolitik, samt sist men inte minst att vi främjar investeringar, social delaktighet, tillväxt, sysselsättning och drar nytta av teknologisk förändring och teknisk konvergens, både i euroområdet och i hela Europa.

Vi bör använda USA:s ändrade handelsstrategi till EU:s fördel genom att intensifiera våra samtal med intresserade partner, samtidigt som vi försvarar våra intressen. Europeiska unionen får inte överge sin roll som en handelssupermakt som är öppen för andra, samtidigt som den skyddar sina egna medborgare och företag och kommer ihåg att fri handel betyder rättvis handel. Vi bör också med kraft försvara den internationella ordningen på grundval av rättsstatsprincipen. Vi får inte ge vika för dem som vill försvaga eller upphäva de transatlantiska förbindelserna, för utan dem överlever inte den globala ordningen och freden. Vi bör påminna våra amerikanska vänner om deras eget motto: ”Enade vi stå, söndrade vi falla”.