Donald Tusks anförande i Rom inför talmännen i EU-ländernas parlament

Europeiska rådet
  • 17.3.2017
  • 17:20
  • Tal
  • 140/17
  • Institutionella frågor
17.3.2017
Presskontakter

Preben Aamann
Talesperson för Europeiska rådets ordförande
+32 2 281 51 50
+32 476 85 05 43

Som gäst i Senato della Repubblica, den italienska senaten, går det inte att undgå att känna historiens vingslag här i Palazzo Madama. Man påminns inte bara om det politiska drama som utspelas i dag utan också om århundraden av viktiga händelser som format Europa. Ett exempel är Cesare Maccaris fresk Cicero anklagar Catilina – ett av de mästerverk som pryder senatens väggar – som passat in perfekt även i vår tid. Den är en politisk allegori över demokratiska institutioners kamp mot populism och den enes triumf över den andre.

Detta påminner oss för det första om att styrkan hos varje politisk gemenskap beror på dess vilja att överleva, dess livskraft och klokskap. För det andra, är den en påminnelse om att ordet i den darwinistiska politiska kampen alltid varit det viktigaste vapnet, och kommer att så förbli.

Cicero sade frihet är att delta i maktutövningen. Redan de gamla grekerna och romarna kämpade med problemet vad det verkligen betyder att vara fri. För 60 år sedan beslutade statsmän från sex länder att den enda verkliga friheten var att arbeta tillsammans. Med andra ord betydde suveränitet att ha en plats vid bordet. Därför undertecknades Romfördraget 1957. Jag råkar vara född det året, och den verklighet som bygger på Romfördraget är hela mitt liv. Jag tror inte jag behöver tala om för er hur betydelsefullt det är för mig personligen att vara här i dag.

Självklart ser allt mer ädelt, avsiktligt och uttänkt ut ur dagens perspektiv. Vi har en tendens att minnas dem som undertecknade Romfördraget som politiska genier och apostlar för ett enat Europa. Sanningen är att de var ledare med egna privata tvivel som stod under enorm press på grund av händelseutvecklingen och var mycket sårbara. Europas kollektiva maktlöshet efter andra världskriget förde dem samman av tvång. Alternativen var extremt oattraktiva. Och krigets fasor och förstörelse gjorde sig dagligen tydligt påminda.

Sårbarheten hos dessa europeiska länder, fyllda av fruktan, gav dem ödmjukhet, klarsyn och stor vishet att tillsammans underteckna Romfördraget. Det inledde en process som därefter gett ännu fler länder friheten och välståndet tillbaka, i öst som i väst. Det gör att vi bättre förstår att när Europa är svagt kommer Europas länder vara svaga. När Europa är starkt kommer Europas länder vara starka. Endast genom att tillsammans stå enade kan vi förverkliga vår egen suveränitet – vara verkligt fria – i resten av världen. Det var sant då och det är sant i dag. Det kommer fortfarande att vara sant om 60 år.

Romfördraget blev en framgång också genom att det utformades och genomfördes av regeringar på grundval av demokratiskt samtycke. De nationella parlamenten – som ni företräder – lånade ut sina befogenheter till Europeiska gemenskapen med ett budskap: ”Åstadkom resultat som är i allas vårt gemensamma intresse”. Det var ett lån som sedan dess betalats tillbaka med ränta, även om det funnits besvikelse och förseningar på vägen.

Någon har sagt ”Europa är som ett träd som växer varje dag utan att man ser det växa.” Det är ett ganska romantiskt sätt att se på saken, men samtidigt sant. Ur Romfördraget växte förändringar fram som har förändrat världen omkring oss så mycket att de flesta inte längre minns hur det var förut. Fördraget gjorde oss mottagliga för nya idéer och gav oss öppna samhällen. Och naturligtvis världens största marknad för vårt välstånd. När jag som ung växte upp i skuggan av järnridån var dessa saker nästan omöjliga att föreställa sig, även om jag ibland drömde om att de en dag skulle kunna inträffa.

Årsdagen nästa vecka ger tillfälle till nykter eftertanke lika mycket som till firande. Även om vi kan se att våra ekonomiska sår långsamt läker är det fortfarande många som känner oro inför vidden av och antalet utmaningar vi står inför. Störst av dessa utmaningar är Storbritanniens utträde ur EU om några år. Det bästa svaret på sådana svårigheter är att knyta an till ödmjukheten, klarsynen och visheten hos de ursprungliga undertecknarna av Romfördraget. Endast så kan vi göra rätt val inför framtiden. Ty historien lär oss att Europa är som bäst och som mest kreativt när det är som mest sårbart, hur motsägelsefullt det än kan låta. Vi åstadkommer mer med anspråkslös och tålmodig ambition än med stora visioner.

Därför är jag glad att ordföranden i De Gasperi-stiftelsen, Maria Romana De Gasperi, varit här i dag med oss. Nu är precis rätt tillfälle att erinra om hennes fars berömda ord: "Framtiden byggs inte med våld, eller med erövringslust, utan genom tålmodig tillämpning av demokratiska tillvägagångssätt, konstruktiv samförståndsanda och respekt för frihet." Kanske är dessa ord inte dramatiska nog i vårt twitterpolitiska tidevarv. Men jag uppskattar ännu deras sanningsinnehåll och kraft. Jag tror fortfarande att de räcker för att visa oss vilken väg vi ska ta. Tack ska ni ha. Grazie