Schumandeklarationen
EU:s födelse
Den 9 maj 1950 lades grunden till Europeiska unionen så som vi känner den i dag genom en särskild deklaration baserad på två huvudprinciper: fred och solidaritet.
Europa efter kriget
1950 höll Europas länder långsamt på att återhämta sig från den mänskliga och ekonomiska förödelse som andra världskriget orsakat, i skuggan av de nya globala spänningar som utlösts av kalla kriget.
Barn i ruinerna av Sankt Kasimirkyrkan i Warszawa, 1945.
Barn i ruinerna av Sankt Kasimirkyrkan i Warszawa, 1945.
En grupp europeiska politiker, av vilka de flesta hade upplevt de två världskrigen, delade en vision om ett enat Europa som skulle förhindra framtida konflikter mellan europeiska länder. Dessa politiker blev senare kända som Europeiska unionens grundare.
Deras vision var att de europeiska länderna skulle slå ihop sina strategiska resurser för att göra krig mellan historiska rivaler, som Frankrike och Tyskland, ”inte endast otänkbart, utan även praktiskt omöjligt”.
”Sammanslagningen av kol- och stålproduktionen […] kommer att förändra framtiden för dessa områden som så länge har ägnat sig åt att producera krigsmateriel som ofta vänts mot dem själva.”
Fred och solidaritet
Sammanslagningen av kol- och stålproduktionen stod i centrum för visionen om ett enat Europa. Den tunga industrin baserad på kol och stål hade tidigare varit förbehållen suveräna stater och varit avgörande för krigföringsförmågan.
Med övertygelsen om att en sammanslagning av deras ekonomiska intressen skulle förhindra karteller och monopol och även höja levnadsstandarden, tog regeringarna i Frankrike, Västtyskland, Italien, Nederländerna, Belgien och Luxemburg ett historiskt steg mot ett enat Europa.
EU:s pionjärer var en brokig skara med allt från kämpar som deltagit i motståndsrörelsen till jurister och parlamentariker som alla delade samma ideal: ett fredligt, enat och välmående Europa.
Monumentet ”Hommage aux Pères fondateurs de l'Europe” framför Robert Schumans hus. Statyerna föreställer Europas fyra grundare: Alcide de Gasperi, Robert Schuman, Jean Monnet och Konrad Adenauer.
Monumentet ”Hommage aux Pères fondateurs de l'Europe” framför Robert Schumans hus. Statyerna föreställer Europas fyra grundare: Alcide de Gasperi, Robert Schuman, Jean Monnet och Konrad Adenauer.
Den 9 maj 1950 tillkännagav Frankrikes utrikesminister Robert Schuman i det som blev känt som Schumandeklarationen att en europeisk kol- och stålgemenskap skulle bildas och ställas under en gemensam hög myndighet.
”Världsfreden kan inte upprätthållas utan konstruktiva insatser mot hotande faror.”
Ett enat Europa
Efter Schumandeklarationen undertecknades fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen den 18 april 1951 i Paris. Fördraget trädde i kraft den 23 juli 1952, efter ratificering av Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna (de sex grundarländerna).
Genom fördraget upprättades den första överstatliga europeiska organisationen, Europeiska kol- och stålgemenskapen. Även om det omedelbara syftet med detta första fördrag var att upprätta en gemensam marknad för kol och stål, syftade det också till att lägga grunden för en ekonomisk gemenskap som gradvis skulle bli en politisk union.
Genom fördraget inrättades en hög myndighet, en gemensam församling, ett särskilt ministerråd och en domstol, som senare skulle bli dagens EU-institutioner: kommissionen, parlamentet, rådet och domstolen.
Messinakonferensen, med deltagande av utrikesministrarna från Europeiska kol- och stålgemenskapens sex medlemsländer.
Messinakonferensen, med deltagande av utrikesministrarna från Europeiska kol- och stålgemenskapens sex medlemsländer.
Idén om en gemensam europeisk marknad utvecklades vid en konferens i Messina (Italien) den 1–2 juni 1955.
Två år senare skulle denna idé komma till konkret uttryck i Romfördragen, som uppkallades efter den stad där de sex grundarländerna undertecknade fördragen den 25 mars 1957. Romfördragen trädde i kraft den 1 januari 1958.
Ceremonin i samband med undertecknandet av fördragen i Palazzo dei Conservatori på Capitolium i Rom.
Ceremonin i samband med undertecknandet av fördragen i Palazzo dei Conservatori på Capitolium i Rom.
”Europa enades inte och följden blev krig. Ett enat Europa kan inte bli verklighet på en enda gång och inte heller genom en helhetslösning. Det kommer att bygga på konkreta resultat, varigenom man först skapar en verklig solidaritet.”
Robert Schuman: Europas fader
Mannen bakom deklarationen, Robert Schuman, föddes tysk men blev fransk medborgare 1919 när Alsace-Lorraine återbördades till Frankrike.
När andra världskriget inleddes var Schuman biträdande minister i den franska regeringen.
Under kriget stred han i den franska motståndsrörelsen och fängslades. Han undkom med nöd och näppe deportering till koncentrationslägret i Dachau och höll sig sedan gömd i Frankrike under de kommande tre åren.
Efter kriget återvände han till den nationella politiken där han fick en rad höga befattningar: först som finansminister, sedan som premiärminister 1947, utrikesminister 1948–1952 och därefter justitieminister 1955–1956.
Som fransk utrikesminister övervakade han utformningen av deklarationen inom sitt departement. Textförfattarna var Paul Reuter, Bernard Clappier, Jean Monnet, Pierre Uri och Etienne Hirsch.
Robert Schumans arbete för att skapa ett enat Europa upphörde inte med Europeiska kol- och stålgemenskapen.
1958 blev han den första talmannen i föregångaren till Europaparlamentet.
När han lämnade sitt ämbete gav parlamentet honom titeln ”Europas fader”.
Europadagen
För att uppmärksamma betydelsen av Schumandeklarationen har den 9 maj utsetts till Europadagen.
Som en hyllning till Schumans banbrytande arbete för ett enat Europa är det område i Bryssel där flera av EU:s institutioner har sitt säte uppkallat efter honom.
Tack till upphovsrättsinnehavare
Tysk stad, andra världskriget: okänd författare
Barn i ruinerna i St. Casimirkyrkan: via Wikimedia, okänd författare, offentlig egendom
Övriga bilder: upphovsrätt Europeiska unionen
Uppdaterades senast: 24 april 2025
Built with Shorthand