Yooki

En tusenfoting blockerar hans väg.

– Stopp där! Hur kan jag hjälpa dig? frågar Bilou, som står på vakt vid Lanternan.

– Jo, alltså ... Vi måste samla ledarna. Om de inte slutar bråka snart blir det krig.

– Krig? upprepar Bilou förskräckt. Jag kallar till ledarråd på en gång!

Bilou blåser med full kraft i ett signalhorn av blad:

”TUUUUUUUUUUUUUUT!”

Ljudet är så genomträngande att det ekar i hela skogen.

Frida, Milos och Lilou dyker upp på avstånd.

– Bilou! Det var länge sedan! Senast jag hörde den där trumpeten var jag med min mormor, säger Frida.

– Vad gör ni här allihop? säger Yooki överraskat.

– Vad är det för fråga?! Så fort vi hör Bilous signal måste vi komma till Lanternan direkt – det är regeln, svarar Lilou överlägset.

– Så alla visste att vi kunde träffas här och diskutera men ingen kom på tanken att göra det? fräser Yooki.

– Det är inte så himla lätt att diskutera med en korkad salamander som har sabbat mitt skafferi, försvarar sig Lilou.

– Korkad?! Det är du som är problemet. Du tror att du kan roffa åt dig allt gott som finns i skogen! svarar Frida.

– Ja exakt, du tror verkligen att du är skogens drottning, din mask, fräser Milos.

Yookis antenner gör mer och mer ont. Men han hör Arvids ord inom sig: Även om ni inte är överens måste ni lära er att lyssna på varandra. Eldflugan tar mod till sig och börjar prata med vännerna.

– Ta det lugnt hörni, säger Yooki. Vi har alla skäl att vara arga och rädda inför vintern, rädda att maten ska ta slut och för våra samhällens skull ... men vi måste fortsätta hålla ihop.

– Lanternan är en speciell plats. Det var här våra mor- och farföräldrar slöt fred. När vi kommer in ska vi turas om att tala, och de andra ska lyssna, fortsätter han.

Ledarna tystnar, förvånade över hur övertygande Yooki låter. Bilou öppnar dörrarna till Lanternan.

– Vem vill börja? frågar Yooki.

– Jag, jag! säger Frida otåligt. Jo ... igår morse upptäckte jag att mina syltburkar hade försvunnit. Jag letade överallt för att komma tjuven på spåren. Det luktade sött under jorden, så jag grävde tills jag hamnade i Lilous skafferi som var fullt av godsaker.

– Jag har inte stulit dina gamla syltburkar, invänder Lilou. Du, Frida, har däremot förstört mitt skafferi! Vad har du att säga till ditt försvar?

Salamandern ska just svara när Yooki bryter in.

– Frida, vänta lite är du snäll, det är Milos tur att tala.

Allas blickar riktas mot hackspetten. Han har inte sagt ett ord på hela tiden.

– Jag, öh ... alltså ... det var jag.

– Va? utbrister Frida.

– Jag tog några syltburkar utan att fråga, erkänner Milos.

– Varför gjorde du det? frågar Yooki.

– För att rädda mina fågelungar, förklarar Milos. Maten på vår mark räcker inte. Mina ungar kommer inte att överleva vintern om de inte får något att äta.

Det blir tyst en lång stund i Lanternan.

– Du föreslår med andra ord att vi slår ihop vår mark och våra resurser så att alla tjänar på det? undrar hon.

– Exakt, masken! svarar Milos. Vi måste samarbeta!

– Kan vi inte skapa en riktig union mellan våra grupper? En sorts pakt. En pakt där vi alla hjälper varandra? föreslår Frida ivrigt.

– Jaaa! Det är en jättebra idé, svarar Yooki. Och det är precis vad Arvid menade. Vi kan kalla den Skogsunionen.

Alla ledare börjar klappa i händerna.

Plötsligt blänker det till i Lanternan av gnistrande färger. Ett eklöv singlar ner mitt ibland dem.

– Sätt era tassavtryck på det här bladet. Nu blir ni en del av Skogsunionen, förklarar Lilou.

– Vänta lite! Vad händer om någon av oss bryter pakten? undrar Milos.

– Eller om vi börjar bråka igen? inflikar Frida.

Ett nervöst mummel sprider sig i Lanternan. Ljuset släcks.

– Om det blir så får vi träffas här igen för att hitta en lösning, säger Yooki. Vi måste alla respektera sådant som vi har bestämt tillsammans. Det är regel nummer ett.

Djuren godkänner förslaget. Lanternan lyser på nytt.

Plötsligt glittrar eklövet till och virvlar upp mot stjärnhimlen. Förbryllade går ledarna ut och upptäcker att hela skogen flödar av ljus.

– Wow! utropar de förundrat där de står tätt tillsammans.

– Ser ni, det strålar om oss! utbrister Yooki och ler mot sina vänner som han tycker så mycket om.

Yooki inser att hans antenner har slutat att göra ont.

Då hör de en röst:

– Och jag då? Har ni glömt mig? muttrar Lanternans väktare Bilou. Tusenfotingarna vill också vara med i er union!