Ramen för ekonomisk styrning
Ekonomisk styrning är en av hörnstenarna i Ekonomiska och monetära unionen. Målet är att upptäcka och korrigera ekonomiska obalanser som kan försvaga de nationella ekonomierna eller påverka andra EU-länder genom gränsöverskridande spridningseffekter.
Vad är EU:s ram för ekonomisk styrning?
Inför införandet av euron inrättade EU strukturen för en ekonomisk och monetär union genom Maastrichtfördraget 1992.
Ramen för ekonomisk styrning avser ett system av institutioner och förfaranden som EU har inrättat för att samordna medlemsstaternas ekonomiska politik och uppnå sina ekonomiska mål. Ramen består av ett komplext system för politisk samordning och övervakning. Den bygger på principerna om övervakning, förebyggande och korrigering av ekonomiska trender som kan försvaga enskilda medlemsstaters ekonomier eller orsaka spridningseffekter till andra ekonomier.
En effektiv samordning och övervakning av den ekonomiska politiken i hela EU ger tre huvudsakliga fördelar.
Det säkerställer sunda och hållbara offentliga finanser på medellång och lång sikt för alla medlemsländer
Det främjar hållbar ekonomisk tillväxt och konvergens
Det tar itu med makroekonomiska obalanser, med stöd av tillväxt- och resiliensfrämjande reformer och investeringar
EU:s ram för ekonomisk styrning har tillsammans med den gemensamma valutan i euroområdet och med den gemensamma monetära politiken bidragit till ekonomisk stabilitet, tillväxt och högre sysselsättning.
Reform av ramen för ekonomisk styrning
Sedan Maastrichtfördraget har EU:s ram för ekonomisk styrning gradvis utvecklats. Reformer har genomförts som svar på ekonomiska kriser såsom den globala finanskrisen 2008.
Återhämtningen från coronapandemin och konsekvenserna av Rysslands anfallskrig mot Ukraina innebär nya utmaningar för EU:s ekonomi, mot bakgrund av högre skuldnivåer och räntor och nya investerings- och reformmål. Den nuvarande ramen har också visat sig vara alltför stelbent i svåra tider, vilket har lett till att medlemsstaternas efterlevnad av reglerna har varit ojämn.
EU har därför ytterligare uppdaterat sin ram för ekonomisk styrning för att anpassa den till framtiden. Den 29 april 2024 antog rådet lagstiftningspaketet om reformering av EU:s ram för ekonomisk och finanspolitisk styrning. De nya reglerna trädde i kraft den 30 april 2024.
Reformens främsta mål är att
- säkerställa sunda och hållbara offentliga finanser
- främja tillväxt genom reformer och investeringar
De nya reglerna syftar också bidra till EU:s prioriteringar med att bygga en digital, grön och mer motståndskraftig framtid, samtidigt som stödet till konkurrenskraften och det strategiska oberoendet stärks.
Vilka regler gäller?
EU:s ram för ekonomisk styrning bygger på olika regelverk.
Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget)
Det fastställer referensvärden för offentliga underskott och offentliga skuldnivåer.
3 % för kvoten mellan det förväntade eller faktiska underskottet i den offentliga sektorns finanser och bruttonationalprodukten (BNP) till marknadspris. 60 % för kvoten mellan skuldsättningen i den offentliga sektorn och BNP till marknadspris.
Stabilitets- och tillväxtpakten
Den fastställer regler för övervakning och samordning av den nationella finanspolitiken och ekonomiska politiken.
Stabilitets- och tillväxtpakten innehåller både förebyggande och korrigerande regler. Stabilitets- och tillväxtpakten gäller samtliga EU-länder, men endast länderna i euroområdet kan bli föremål för sanktioner inom ramen för den korrigerande delen.
Sexpacken och tvåpacken
Förordningar som stärker den finanspolitiska övervakningen och inför förfarandet vid makroekonomiska obalanser för att säkerställa övervakning av obalanser som uppstår utanför finanspolitiken.
Förebyggande
Stabilitets- och tillväxtpakten innehåller en ram för finanspolitisk styrning, även kallad den förebyggande delen. Den förebyggande delen syftar till att säkerställa sunda offentliga finanser och en hållbar betalningsbalans och undvika alltför stora underskott i den offentliga sektorns finanser.
I den årliga europeiska planeringsterminen genomför EU och dess medlemsländer en stor del av samordningen av sin ekonomiska politik och finanspolitik i praktiken, genom att anpassa den till de regler som man enats om på EU-nivå.
Varje medlemsstat får vägledning om sin ekonomiska politik, budgetpolitik, sysselsättningspolitik och strukturpolitik från rådet varje år. Dessa landsspecifika rekommendationer föreslås först av kommissionen och analyseras och diskuteras av medlemsländernas experter, som EU-ländernas ekonomi- och finansministrar enas om, innan de diskuteras av EU-ländernas stats- och regeringschefer vid Europeiska rådet och därefter formellt antas av rådet.
Den överenskomna reformen introducerar en skräddarsydd strategi för varje medlemsland, med beaktande av olika offentliga finanser, offentliga skuldnivåer och ekonomiska utmaningar i EU. Samtidigt säkerställer den en övergripande minskning av skuldkvoterna och underskotten till sunda nivåer på ett gradvist, realistiskt och tillväxtvänligt sätt. Den säkerställer också en effektiv multilateral övervakning.
Referensbana
Kommissionen skickar en riskbaserad och differentierad referensbana, uttryckt som fleråriga nettoutgifter, till medlemsländer i fall där det offentliga underskottet och statsskulden överstiger referensvärdena 3 % respektive 60 % av BNP. Medlemsländer som följer referensvärdena får begära teknisk information från kommissionen om det strukturella primärsaldo som krävs för att säkerställa att deras samlade underskott ligger under 3 % av BNP.
Utvecklingsbanan säkerställer att medlemsländernas statsskuld efter en finanspolitisk anpassningsperiod på medellång sikt ligger på en realistisk nedåtgående bana eller ligger kvar på sunda nivåer under 60 % av BNP. Dessutom syftar den till att säkerställa att ett eventuellt offentligt underskott minskas och hålls under 3 % av BNP.
Den standardiserade finanspolitiska anpassningsperioden är fyra år. Medlemsländerna får dock begära en längre anpassningsperiod på upp till sju år. Denna förlängning är tillåten om medlemslandet i fråga genomför reformer och investeringar som förbättrar resiliensen och tillväxtpotentialen, stöder finanspolitisk hållbarhet och tar itu med gemensamma EU-prioriteringar, såsom den gröna och den digitala omställningen, energitrygghet eller uppbyggnaden av försvarsförmåga.
Referensbanan måste stämma överens med två skyddsåtgärder:
- skyddsmekanismen för skuldhållbarhet
- skyddsmekanismen för underskottsresiliens
Skyddsmekanismen för skuldhållbarhet säkerställer att den offentliga skuldkvoten minskar med ett årligt minimigenomsnitt på 1 % av BNP så länge medlemslandets skuldkvot överstiger 90 %, eller med 0,5 % av BNP så länge medlemslandets skuldkvot ligger mellan 60 % och 90 %. Denna skyddsmekanism gäller inte länder med en skuldkvot under 60 %. Syftet är att gradvis och på ett realistiskt sätt minska skuldkvoterna till sunda nivåer.
Skyddsmekanismen för underskottsresiliens ger en säkerhetsmarginal under fördragets referensvärde för underskottet på 3 %. Syftet är att framtidssäkra de nationella budgetarna genom att skapa finanspolitiska buffertar.
Nationella medelfristiga finans- och strukturpolitiska planer
Enligt den nya ramen utarbetar varje medlemsland en medelfristig finans- och strukturpolitisk plan, som sträcker sig över fyra eller fem år. Planen innehåller landets finanspolitiska åtaganden, reform- och investeringsåtaganden och bidrar till att säkerställa en konsekvent och gradvis skuldminskning och främja hållbar tillväxt för alla.
På grundval av referensbanan eller den tekniska informationen införlivar medlemsländerna sin finanspolitiska anpassningsbana, uttryckt i en nettoutgiftsbana, i sin nationella medelfristiga finans- och strukturpolitiska plan.
Dessa planer och nettoutgiftsbanor måste godkännas av rådet, efter en bedömning av kommissionen. Om ett medlemsland begär en förlängning av anpassningsperioden måste de reform- och investeringsåtaganden som ligger till grund för förlängningen också godkännas av rådet.
Om ett medlemslands nationella medelfristiga finans- och strukturpolitiska plan inte uppfyller kraven rekommenderar rådet medlemsstaten att lämna in en reviderad plan.
Kommissionen använder ett avstämningskonto för att övervaka medlemslandets sammantagna avvikelser uppåt och nedåt från deras överenskomna nettoutgiftsbanor.
Nettoutgiftsindikator
För att förenkla EU:s finanspolitiska ramverk och öka transparensen baseras fastställandet av nettoutgiftsbanan och genomförandet av den årliga offentligfinansiella övervakningen för varje medlemsland på en enda operativ indikator som är knuten till skuldhållbarhet, nämligen nettoutgiftsindikatorn.
Den baseras på nationellt finansierade primära nettoutgifter, dvs. utgifter exklusive diskretionära åtgärder på inkomstsidan, ränteutgifter, cykliska arbetslöshetsutgifter, nationella utgifter för medfinansiering av program som finansieras av EU och utgifter för EU-program som till fullo motsvaras av inkomster från EU-medel.
Nettoutgiftsindikatorn möjliggör makroekonomisk stabilisering eftersom den inte påverkas av automatiska stabilisatorer, inbegripet fluktuationer i inkomster och utgifter som ligger utanför regeringens direkta kontroll.
Årliga lägesrapporter
Genom den nya ramen infördes en årlig lägesrapport, för vilken varje medlemsland lämnar information om genomförandet av sin nationella medelfristiga finans- och strukturpolitiska plan, inbegripet nettoutgiftsbanan, och om framstegen när det gäller reformer och investeringar.
Undantagsklausul
Reglerna ger möjlighet att aktivera en allmän undantagsklausul och därmed upphäva reglerna för alla medlemsländer i händelse av en allvarlig konjunkturnedgång i euroområdet eller EU som helhet, förutsatt att detta inte äventyrar den finanspolitiska hållbarheten på medellång sikt. Aktiveringen av klausulen har en tidsfrist på ett år, men den kan förlängas.
Enligt de nya reglerna kan rådet aktivera en nationell undantagsklausul om detta begärs av ett medlemsland och rekommenderas av kommissionen. Detta skulle upphäva reglerna endast för det berörda medlemslandet, om exceptionella omständigheter utanför den medlemsstatens kontroll har en betydande inverkan på dess offentliga finanser. Denna klausul aktiveras endast om detta inte äventyrar den finanspolitiska hållbarheten på medellång sikt, och rådet kommer att fastställa en tidsfrist för dess aktiveringsperiod.
Den 8 juli 2025 aktiverade rådet den nationella undantagsklausulen för 15 medlemsländer: Belgien, Bulgarien, Danmark, Estland, Finland, Grekland, Kroatien, Lettland, Litauen, Polen, Portugal, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern. Den 10 oktober 2025 aktiverade rådet även klausulen för Tyskland.
Syftet är att underlätta deras övergång till högre försvarsutgifter på nationell nivå och samtidigt trygga en hållbar skuldsättning.
Verkställighet
Medlemsländerna måste undvika alltför stora underskott och skulder i den offentliga sektorns finanser, i enlighet med fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (artikel 126.1 i EUF-fördraget). I praktiken innebär detta att medlemsstaterna inte bör överskrida referensvärdena för underskottskvoten på 3 % och för skuldkvoten på 60 %.
Verkställighetsreglerna på detta område fastställs i stabilitets- och tillväxtpaktens korrigerande del. Dessa regler ska stärkas i den nya ramen för ekonomisk styrning.
Förfarande vid alltför stora underskott
Syftet med förfarandet vid alltför stora underskott är att säkerställa budgetdisciplin. Det ska
- avskräcka från alltför stora underskott i den offentliga sektorns finanser och, om sådana uppstår, uppmuntra till en snabb korrigering av dem
- gradvis minska skulden på ett hållbart sätt till dess att skulden sjunker under fördragets referensvärde på 60 % av BNP
Förfarandet vid alltför stora underskott på grundval av underskottskriteriet kräver en årlig strukturell anpassning på minst 0,5 % av BNP. Bristande efterlevnad kan leda till böter på upp till 0,05 % av BNP och måste betalas av den berörda medlemsstaten var sjätte månad tills rådet bekräftar att effektiva åtgärder har vidtagits. Kommissionen överväger att inleda ett förfarande vid alltför stora underskott som baseras på just underskott om den offentliga sektorns underskott i förhållande till BNP överstiger referensvärdet på 3 %.
Enligt de nya reglerna riktas förfarandet vid alltför stora underskott som baseras på skulder in på avvikelser från nettoutgiftsbanan. Detta innebär att den offentliga skuldsättningen i förhållande till BNP anses minska tillräckligt och närma sig referensvärdet i tillfredsställande takt om den berörda medlemsstaten följer sin nettoutgiftsbana. Kommissionen överväger att inleda förfarandet vid alltför stora underskott som baseras på skulder om de avvikelser som registreras i medlemslandets avstämningskonto överstiger antingen 0,3 % av BNP per år eller 0,6 % av BNP kumulativt.
Vid utvärderingen av ett medlemslands efterlevnad av underskotts- och/eller skuldkriterierna bedömer rådet och kommissionen olika relevanta faktorer. Dessa omfattar bland annat
- hur allvarlig avvikelsen är
- framstegen i genomförandet av reformer och investeringar
- graden av utmaningar när det gäller den offentliga skulden
- ökade försvarsutgifter (i tillämpliga fall)
Kommissionen utvärderar regelbundet om den berörda regeringen har vidtagit effektiva åtgärder och utfärdar en rekommendation till rådet. Det är sedan upp till rådets att avgöra om sanktionerna kan upphöra eller om de bör fortsätta och/eller intensifieras.
Senast ändrad: 10 oktober 2025