Strukturreformen av EU:s banksektor: förbättring av kreditinstitutens motståndskraft

Rådet håller på att utarbeta ett utkast till förordning om strukturåtgärder för att förbättra motståndskraften hos EU:s kreditinstitut. Förordningen syftar till att förebygga de systemrisker i EU:s finansiella system som kan uppstå när stora, mycket komplexa och sammanflätade kreditinstitut hamnar på obestånd.

De nya reglerna minskar sådana risker genom att det införs en obligatorisk separering av en banks högriskverksamhet, framför allt egenhandel, från dess kärnverksamhet, såsom inlåning och betaltjänster till privatpersoner. Bankernas kärnverksamheten har en avgörande betydelse för realekonomin och förtjänar därför särskilt skydd.

Förväntade fördelar

ökad stabilitet på finansmarknaderna
bättre skydd för skattebetalarnas pengar, eftersom mindre, krisdrabbade banker kan försättas i resolution utan att offentliga medel behöver användas
lägre moralisk risk, eftersom stora bankkoncerner inte längre skulle kunna förlita sig på implicita statliga subventioner
mer enhetliga regler för kreditinstituten i alla EU-länder, vilket bör säkerställa lika villkor på hela den inre marknaden och minska möjligheterna att bestämmelser kringgås (eller genom ”regelarbitrage”)
minskad snedvridning av konkurrensen mellan banker

I rådet

Juni 2015: rådet enas om sin ståndpunkt vid första behandlingen (så kallad ”allmän riktlinje”) om utkastet till förordning. Dokumentet blir rådsordförandeskapets förhandlingsmandat under förhandlingarna om den slutliga versionen av förordningen med Europaparlamentet.

2014, andra halvåret: förslaget analyseras av arbetsgruppen för finansiella tjänster.

Januari 2014: rådet mottar Europeiska kommissionens förslag till förordning om strukturåtgärder för att förbättra motståndskraften hos EU:s kreditinstitut.

Rådets ståndpunkt: huvudpunkter

Obligatorisk separering av egenhandel

Egenhandel är högriskhandel när en bank vid handel med olika finansiella instrument använder egna medel och inte insättarnas pengar för att göra egna vinster. Om sådan verksamhet utgör en stor del av bankens verksamhet kan förlusterna skada bankens kärnverksamhet, exempelvis insättningar. Detta är särskilt viktigt när det gäller banker som är för stora för att tillåtas gå omkull och som kan ägna sig åt sådan högriskverksamhet eftersom de antar att de genom sin storlek och betydelse är garanterade statligt stöd om de går omkull.

Kommissionens förslag innehöll ett förbud mot egenhandel. Rådet ansåg att det skulle vara bättre med en striktare reglering av egenhandeln snarare än ett förbud mot den, eftersom ett förbud skulle få mycket stor negativ inverkan på diversifieringen av en banks inkomstkällor och också skulle kunna kringgås genom att man låter vissa verksamheter utförs av enheter som är föremål för mindre reglering eller ingen reglering alls. Därför föreslår rådet en obligatorisk separering av egenhandeln från ett kreditinstituts kärnverksamhet.

Beslut om separering skulle fattas av behöriga nationella myndigheter (t.ex. banktillsynsmyndigheter) efter en fördjupad riskanalys enligt en fastställd uppsättning kriterier. De banker som sådana beslut riktas till skulle få tillräckligt med tid för att omorganisera sin verksamhet.

Om en bank däremot för sin tillsynsmyndighet kan bevisa att de risker den tar minskar genom andra åtgärder, kan banken undantas från kravet på separering.

Separering av annan högriskhandel

Nationella behöriga myndigheter skulle också genomföra riskbedömningar av annan handelsverksamhet som stora banker bedriver förutom egenhandel, såsom verksamhet som marknadsgarant, riskfyllda derivat och komplex värdepapperisering. Om en behörig myndighet konstaterar överdrivna risker kan den

kräva att den aktuella handelsverksamheten ska separeras från det centrala kreditinstitutet
kräva att det centrala kreditinstitutets kapitalbas ska ökas eller
införa andra tillsynsåtgärder

De separerade handlande enheterna skulle inte få ta emot sådan inlåning från allmänheten som är berättigad till skydd enligt insättningsgarantisystemet, och skulle heller inte få tillhandahålla därmed sammanhängande betalningstjänster till privatpersoner.

Anpassning av gällande nationell lagstiftning

I efterdyningarna av den senaste finansiella krisen har EU-länderna i sin nationella lagstiftning genomfört ett antal åtgärder för att åtgärda de svagheter som framkommit i respektive banksystem.

För att anpassa dessa gällande nationella bestämmelser och undvika onödig överlappning föreslår rådet att EU-länderna tar itu med överdrivet risktagande i bankernas handelsverksamhet på något av följande två sätt:

1) genom nationell lagstiftning enligt vilken stora banker blir tvungna att avgränsa sin kärnverksamhet

2) genom åtgärder som införs av behöriga myndigheter i enlighet med förordningen

Förordningens tillämpningsområde

Efter att ha analyserat kommissionens förslag har rådet föreslagit att förordningen ska tillämpas på

globalt systemviktiga institut
kreditinstitut med totala tillgångar på minst 30 miljarder euro under de senaste tre åren och handelsverksamhet på minst 70 miljarder euro eller 10 % av de totala tillgångarna

Globalt systemviktiga institut definieras enligt artikel 131 i direktivet om kapitalkrav (direktiv 2013/36/EU) och fastställas enligt den specifika metod som anges av Europeiska bankmyndigheten. Bland kriterierna återfinns bankens storlek, gränsöverskridande verksamhet och kopplingar.

Medlemsstaterna skulle få besluta att tillämpa dessa regler på mindre kreditinstitut om de så önskar.

EBA technical standards on the methodology for the identification of global systemically important institutions

När det gäller geografiskt tillämpningsområde skulle dessa regler gälla

alla banker som är etablerade i EU och deras filialer, oavsett var de är lokaliserade
kreditinstitutkoncerner, om minst en av deras enheter är etablerad i EU
filialer och dotterbolag till kreditinstitut vars moderinstitut är etablerade utanför EU

Ett brett geografiskt tillämpningsområde bör garantera lika konkurrensvillkor och förhindra att banker kringgår dessa regler, exempelvis genom att flytta potentiellt drabbad verksamhet utanför EU.

Tillsynsmyndigheterna skulle från kraven på separering kunna undanta alla utländska dotterbolag till sådana bankkoncerner som har geografiskt decentraliserade strukturer som fungerar som ett nätverk av oberoende enheter som enkelt kan försättas i resolution om de går omkull.

Undantag

Rådet föreslår att förordningen inte ska tillämpas på kreditinstitut vars

totala insättningar som omfattas av skyddet enligt EU:s direktiv om insättningsgarantisystem utgör mindre än 3 % av deras totala tillgångar
sammantagna kvalificerade insättningar från allmänheten uppgår till mindre än 35 miljarder euro

Kommissionen föreslog att förordningen inte skulle tillämpas på statspapper. Rådet föreslår en klausul som skulle göra det möjligt för kommissionen att göra en översyn av detta undantag med hänsyn tagen till händelseutvecklingen på europeisk och internationell nivå.

Övriga bestämmelser

I utkastet till förordning fastställs också regler för samordning mellan olika nationella banktillsynsmyndigheter när det gäller beslut om separering av högriskbankverksamhet, särskilt när det gäller gränsöverskridande bankkoncerner.

Varför behövs en förordning om en strukturreform av bankväsendet?

Minskade risker

EU genomförde nyligen ett antal reformer för att förbättra motståndskraften hos sitt banksystem och för att skydda skattebetalarnas pengar vid bankkonkurser.

Vissa betydande risker i EU:s banksektor kvarstår dock, främst på grund av storleken och komplexiteten hos vissa av dess institutioner och överdrivet risktagande, särskilt vid handel med mycket komplexa finansiella instrument. Dessa institutioner är fortfarande för stora för att tillåtas gå omkull och för komplexa för att försättas i resolution om de går omkull.

Skydd av skattebetalarnas pengar

Eftersom dessa institut är så viktiga för det finansiella systemet har de en tendens att ta för givet inbyggda garantier från staten, som om stora banker skulle gå omkull måste ta offentliga medel i anspråk för att stödja dem. Enligt EU-kommissionen uppgick stödet från skattebetalarna till bankrekapitalisering, garantier och åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar och liknande lösningar under 2014 till ungefär 1,6 biljoner euro eller 13 % av EU:s BNP.

Några av EU:s största banker har tillgångar som uppgår till nästan lika mycket som BNP i deras hemländer, och 10 av de största bankkoncernerna har var och en totala tillgångar på mellan 1 000 miljarder och 2 000 miljarder euro.

Derivatens nominella värde ökade från 3,5 gånger världens BNP år 1998 till 12 gånger världens BNP år 2014.

Enligt EU-kommissionen motsvarade värdet av Europeiska unionens banksektor cirka 42,9 biljoner euro och nästan 350 % av EU:s BNP.

Bakgrund

Liikanenrapporten

År 2011 inrättade EU-kommissionen en högnivågrupp med experter för att bedöma situationen för EU:s banksektor och identifiera områden där strukturreformer behövdes. Gruppen inrättades av EU-kommissionen och leddes av Erkki Liikanen, chefdirektör för Finlands Bank.

Expertgruppen höll omfattande samråd med banksektorn och allmänheten. I den efterföljande rapporten rekommenderades att egenhandel och annan högriskverksamhet som storbanker bedriver bör utföras av separata juridiska enheter inom en bankkoncern så att riskerna minskas. Kommissionen behandlade rapporten och dess förslag och lade fram det aktuella förslaget till förordning om en strukturreform av banksektorn.

Vad händer nu?

Förhandlingar mellan rådet och Europaparlamentet om utkastet till förordning väntas inledas så snart Europaparlamentet har antagit sin ståndpunkt.