Förvaltningen av EU:s fiskbestånd

Varför är förvaltningen av EU:s fiskbestånd nödvändig?

Fisk är, precis som vattenbruksprodukter, en viktig del av en hälsosam kost. EU är världens största marknad för fisk- och skaldjur. EU-medborgare äter i genomsnitt 24,4 kg fisk och skaldjur per år. 75 procent är vildfångad fisk och vildfångade skaldjur.

Fiskeresurserna är inte obegränsade och överfiske kan påverka beståndens reproduktionsförmåga. Om man inte kontrollerar vem som fiskar vad, kan vissa fiskbestånd kollapsa eller upphöra att vara ekonomiskt lönsamma att fiska.

I EU:s gemensamma fiskeripolitik ingår ett system för fiskeriförvaltning som leder eller bidrar till att

• säkra fiskbeståndens reproduktion
• skapa villkor för en lönsam fiskeindustri
• fördela fiskemöjligheterna
• bevara det marina ekosystemet

EU:s system för fiskeriförvaltning

De viktigaste EU-fiskbestånden i och EU-fiskena förvaltas på EU-nivå genom

• fleråriga förvaltningsplaner
• årliga fångstbegränsningar (TAC:er)

Varje flerårig förvaltningsplan innehåller mål för förvaltningen av fiskbestånden och kan också innehålla andra specifika bevarandebestämmelser. Dessutom innehåller de fleråriga planerna ett mål för maximal hållbar avkastning och en tidsfrist för att uppnå detta mål.

EU fastställer årliga fångstbegränsningar för de flesta kommersiella fiskbestånd. Dessa kallas också totala tillåtna fångstmängder (TAC:er) eller fiskemöjligheter. Varje TAC fördelas mellan EU:s medlemsländer genom nationella kvoter. De enskilda medlemsländerna ansvarar för att se till att deras kvoter inte överskrids.

Kvoter och fångstbegränsningar gäller de fiskbestånd som finns i EU-vatten eller som fiskas av EU-fiskefartyg i vissa vatten utanför EU.

• Fleråriga förvaltningsplaner (bakgrund)
• Tidslinje: Fiskemöjligheter i EU (bakgrund)

Centrala begrepp

Fiskbestånd – vattenlevande resurser från vilka fångster tas ut. Detta kan inbegripa bestånd av en eller flera fiskarter, ryggradslösa djur eller växter

Totala tillåtna fångstmängder eller TAC:er, även kallade fiskemöjligheter – den maximala mängd fisk från specifika bestånd som får fångas (uttryckt i ton eller antal)

Kvoter (nationella) – den andel av den totala tillåtna fångstmängden som tilldelas varje medlemsland

Maximal hållbar avkastning – den största fångst som kan tas ut från ett visst bestånd av arter utan att detta bestånd minskar

Var ligger EU:s vatten?

Denna karta visar EU-ländernas exklusiva ekonomiska zoner. Varje land har rätt att utnyttja de marina resurserna i sin zon. EU:s medlemsländer förvaltar större delen av resurserna gemensamt på grundval av regler som man enats om inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripolitik.

Kustlinje: © EuroGeographics, © FAO (FN). Exklusiva ekonomiska zoner: © VLIZ, källa: Europeiska kommissionen – Eurostat/GISCO

Internationella avtal: gemensam förvaltning av fiskbestånd

För fiskbestånd som delas och förvaltas gemensamt med länder utanför EU måste de fiskemöjligheter som EU enas om vara i linje med resultaten av de återkommande samråden med dessa länder. Dessa samråd bygger på internationella avtal om samarbete kring fiskeriförvaltning.

Internationella avtal är också en viktig del av fiskeriförvaltningen i EU. Två huvudsakliga typer av internationella fiskeriavtal är bilaterala avtal och multilaterala avtal.

• Internationella fiskeavtal (bakgrund)

I och med Storbritannien utträde ur EU fastställs fiskemöjligheterna för bestånd som delas av EU och Storbritannien i enlighet med handels- och samarbetsavtalet. Enligt avtalet, som trädde i kraft den 1 maj 2021, ska EU och Storbritannien hålla årliga samråd för att enas om fiskemöjligheter för gemensamma bestånd för det kommande året.

• Fiskbestånd som delas mellan EU och Storbritannien (bakgrund)

Vilken uppgift har rådet i förvaltningen av fiskbestånd?

Rådet spelar en viktig roll i förvaltningen av EU:s fiskbestånd och när det gäller att fastställa fiskemöjligheter för aktörer i medlemsländerna, i enlighet med artikel 43 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Rådets ansvarsområden inbegriper

• fastställandet av totala tillåtna fångstmängder (TAC:er)
• fördelningen av fiskemöjligheter till medlemsländerna

I praktiken innebär detta att rådet varje år, på grundval av förslag från EU-kommissionen som i sin tur utgår från vetenskapliga råd, antar de årliga fångstbegränsningarna och kvoterna för varje fiskbestånd som står under rådets förvaltning. Detta sker i form av en förordning som kan uppdateras om så krävs när som helst under hela året.

Vad gäller internationella fiskeriavtal ansvarar rådet för att:

• ge förhandlingsmandat
• underteckna avtal på EU:s vägnar
• anta det slutliga beslutet om att införliva avtalen i EU s lagstiftning

Rådet ger också EU-kommissionen förhandlingsmandat när den företräder EU i de olika regionala fiskeriförvaltningsorganisationer som EU är medlem i.

Enligt EU-fördragen har EU exklusiv befogenhet på (bland annat) följande område: ”[b]evarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken”. På andra områden i fiskeripolitiken (marknadspolitik, kontroll och vattenbruk) gäller delad befogenhet. Det ordinarie lagstiftningsförfarandet tillämpas för nästan alla fiskebeslut, med ett anmärkningsvärt undantag för fastställandet av fångstbegränsningar och kvoter, som är rådets befogenhet.