EU-regler om plattformsarbete

Vad är plattformsarbete?

Plattformsarbete är en anställningsform där organisationer eller enskilda personer använder en onlineplattform för att få tillgång till andra organisationer eller enskilda personer för att lösa särskilda problem, eller för att tillhandahålla specifika tjänster mot betalning.

Den digitala plattformsekonomin växer snabbt. Under coronapandemin tog plattformsarbetet fart och blev allmänt förekommande, delvis tack vare en ökning av mat- och livsmedelsleveranserna. Den håller på att bli en drivkraft för innovation och sysselsättningstillväxt.

Plattformsarbete sker i många olika former och kallas ibland ”gigekonomin”. De digitala plattformarnas tillväxt har gynnat både företag och konsumenter, men den har också lett till att en gråzon har uppstått för många arbetare vad gäller deras sysselsättningsstatus.

EU är först i världen när det gäller att som lagstiftare föreslå särskilda regler för digitala arbetsplattformar.

Genom direktivet införs två viktiga förbättringar:

det hjälper till att fastställa korrekt sysselsättningsstatus för personer som arbetar för digitala plattformar
det fastställer de första EU-reglerna om användning av algoritmsystem på arbetsplatser

Arbetstagare på digitala arbetsplattformar

Mer än 28 miljoner människor i EU arbetar via en (eller flera) av dessa digitala arbetsplattformar. År 2025 förväntas antalet uppgå till 43 miljoner.

Personer som arbetar via digitala arbetsplattformar utför en rad olika uppgifter, både på plats och på distans. Dessa uppgifter kan till exempel vara leverans, översättning, datainmatning, barnpassning, äldreomsorg eller taxikörning.

Plattformsarbete är generellt en sekundär inkomstkälla vid sidan om det ordinarie arbetet.

Plattformsarbetare: anställda eller egenföretagare?

För närvarande är majoriteten av EU:s plattformsarbetare, däribland taxichaufförer, hushållsanställda och personer som kör ut mat, formellt egenföretagare. Ett antal av dem måste dock följa många av de regler och restriktioner som gäller för anställda arbetstagare.

Detta tyder på att de faktiskt befinner sig i ett anställningsförhållande och därför bör åtnjuta de arbetstagarrättigheter och det sociala skydd som arbetstagarna har enligt nationell lagstiftning och EU-lagstiftning.

Att förbättra deras tillgång till arbetstagarrättigheter och socialt skydd skulle också innebära en förbättring av den övergripande kvaliteten på det arbete som erbjuds och av anställningsvillkoren för arbetstagare som deltar i plattformsarbete.

Det skulle till exempel innebära att de skulle ha tillgång till sjukpenningsalternativ, arbetslöshetsersättning och inkomststödsystem.

Arbetslagstiftningen gäller för plattformsarbetare som är anställda, men många plattformsarbetare är – åtminstone formellt sett – egenföretagare. Domstolarna i EU-länderna beslutar om plattformsarbetarnas sysselsättningsstatus från fall till fall.

Medlemsländerna har olika förhållningssätt vad gäller plattformsarbete. De nationella svaren på plattformsarbete i EU-länderna skiljer sig åt och utvecklas ojämnt. Den nationella lagstiftningen har till största delen antagits med avseende på specifika sektorer, bland annat persontransporttjänster och livsmedelsleveranser.

Illustration: statistik om arbetstagare på digitala plattformar.

Fokus på arbetstagare på digitala plattformar i EU (Infografik)

Nya EU-regler om plattformsarbete

Sysselsättningsstatus

De nya reglerna ska komma till rätta den felaktiga klassificeringen av arbetstagare och göra det lättare för sådana arbetstagare att omklassificeras som anställda, vilket skulle underlätta för dem att få tillgång till rättigheter som anställda enligt EU-lagstiftningen.

Genom den överenskommelse som nåddes mellan rådet och Europaparlamentet den 8 februari 2024 införs en effektiv och motbevisbar rättslig presumtion. Enligt överenskommelsen ska förhållandet mellan en digital arbetsplattform och en person som utför plattformsarbete rättsligt presumeras vara ett anställningsförhållande när fakta som tyder på kontroll och ledning, i enlighet med nationell rätt, kollektivavtal eller praxis i medlemsländerna, konstateras.

Om den digitala plattformen vill motbevisa denna presumtion måste den bevisa att avtalsförhållandet i fråga inte är ett anställningsförhållande.

Det är upp till medlemsländerna att fastställa villkoren för en sådan rättslig presumtion i sin nationella lagstiftning. Presumtionen bör göra det lättare för plattformsarbetstagare att rättsligt fastställa sin sysselsättningsstatus ur ett förfarandeperspektiv.

Användning av algoritmer på arbetsplatsen

Digitala arbetsplattformar använder algoritmer för hanteringen av personal. Dessa system används för att organisera och förvalta personer som utför plattformsarbete via deras applikationer eller webbplatser.

Enligt de nya reglerna måste arbetstagarna informeras om användningen av automatiska övervaknings- och beslutssystem.

Digitala arbetsplattformar ska inte heller kunna behandla vissa typer av personuppgifter, såsom

personuppgifter om plattformsarbetstagarens emotionella eller psykologiska tillstånd
uppgifter om privata samtal
data för att förutsäga faktisk eller potentiell facklig verksamhet
uppgifter som används för att härleda en arbetstagares ras eller etniska ursprung, migrationsstatus, politiska åsikter, religiösa övertygelse eller hälsostatus
biometriska uppgifter, andra än uppgifter som används för autentisering

Enligt de nya reglerna måste dessa system övervakas av kvalificerad personal som åtnjuter särskilt skydd mot ogynnsam behandling- Mänsklig tillsyn garanteras också för viktiga beslut, såsom avstängning av konton.

Efterlevnad, öppenhet och spårbarhet

De nationella myndigheterna har ofta svårt att få tillgång till data om plattformar och de personer som arbetar genom dem. Detta är ännu svårare när plattformar är verksamma i flera medlemsländer, vilket gör det oklart var plattformsarbetet utförs och av vem.

Detta direktiv kommer att klargöra befintliga skyldigheter för digitala arbetsplattformar att anmäla arbete till nationella myndigheter. Plattformarna kommer även att bli ombedda att göra viktig information om sin verksamhet och de personer som arbetar genom dem tillgänglig för de nationella myndigheterna.

Plattformsekonomin

Det finns omkring 500 digitala arbetsplattformar i EU. Det finns digitala arbetsplattformar i alla EU-länder.

Plattformsekonomins tillväxt illustreras av det faktum att intäkterna inom den mellan 2016 och 2020 ökade nästan femfalt från uppskattningsvis 3 miljarder euro till cirka 14 miljarder euro.

De största intäkterna beräknas komma från sektorerna för leverans- och taxitjänster.

Illustration: en översikt över EU:s plattformsekonomi.

EU:s plattformsekonomi (Infografik)

Arbetet i rådet

Plattformsarbetare nämns redan i vissa EU-lagar, t.ex. direktivet om tydliga och förutsägbara arbetsvillkor.

Det hänvisas också till plattformsarbetare i rådets rekommendation om tillgång till socialt skydd för arbetstagare och egenföretagare. Rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) nådde en politisk överenskommelse om denna rekommendation den 6 december 2018.

Rådet diskuterade nya arbetsformer under 2019 och godkände rådets slutsatser i frågan och uppmanade kommissionen att undersöka möjlig lagstiftning för att säkerställa arbetstagarnas skydd.

EU-kommissionen lade fram sitt förslag om nya regler för plattformsarbete för de två medlagstiftarna, rådet och Europaparlamentet, den 9 december 2021.

I rådet behandlades ärendet av arbetsgruppen för sociala frågor. Denna arbetsgrupp arbetar med allt lagstiftningsarbete och annat arbete som rör sysselsättning och socialpolitik.

Rådet antog sin ståndpunkt den 12 juni 2023. De nya reglerna behövdes förhandlas fram med Europaparlamentet innan de kunde bli EU-lagstiftning.

Den 8 februari 2024 nådde rådet och parlamentet en preliminär överenskommelse om plattformsarbete, som godkändes av ministrarna för sysselsättning och sociala frågor vid rådets möte den 11 mars 2024.

Den 14 oktober 2024 antog rådet nya regler för plattformsarbete. Efter att reglerna antagits har medlemsländerna två år på sig att införliva bestämmelserna i direktivet i sin nationella lagstiftning.